Åtta saker du kanske inte visste om mig...

Åtta saker du kanske inte visste om mig...

I torsdags skrev Sandra med bloggen sveas punkt ett inlägg med samma titeln. Det är en liten utmaning som hon skickade vidare till mig.

Så här kommer åtta saker (du kanske inte visste) om mig:

1. Lite roligt är, att det visade sig  när jag läste om Sandra, att hon och jag har gått samma textillärarutbildning i Uppsala. Jag började precis när hon slutade, år 2000. Hon jobbar inte som textillärare och det gör inte jag heller. Vi båda har haft nytta av vår textila utbildning, som har lett till andra jobb...

2.....och ett nytt jobb är precis vad jag skall börja på. Inom kort. Jag lovar att jag skall berätta mer om detta men inte i det här inlägget. Jag kan säga så mycket som att det är ett drömjobb för mig och det känns helt fantastiskt.

3. I slutet av gymnasiet/början på universitetstiden reste jag en hel del. Tågluffade i Europa ett antal gånger, åkte Greyhound runt i USA och reste runt i Kina med olika transportmedel.

Många intressanta platser har jag fått uppleva och ett "skräckminne" som jag alltid kommer att ha med mig var när vi reste i Kina.  Vi skulle ta oss från Guilin ned till Hongkong, för att ta flyget hem. Vi hade blivit varnade för att det var svårt att ta sig därifrån, eftersom att de ville hålla kvar turisterna som är en stor inkomstkälla . Mycket riktigt, så var alla tågen därifrån "fullbokade" när vi ville resa vidare. Vi hade även blivit varnade för att INTE ta bussen. "-Varje vecka kör bussar nedför de branta stupen och folk dör, men detta är inget som kommer på nyheterna för det är en vardag för oss", berättade en man.
 Vi kom i kontakt med en annan man , som försökte hjälpa oss att komma därifrån. Han kunde ordna med en sovbuss,  men den utgick från ett hotell ett par mil bort. För att komma dit fick vi åka flodbåt med några släktingar till honom. Vi blev avsläppta vid en liten by där vi blev upphämtade med en djurtransport som skjutsade oss till hotellet.

Väl vid hotellet fick vi lite mat och sedan var det en lång väntan. Det dök inte upp någon buss vid utsatt tdi. Ingen som stannade iaf. Till slut stoppade mannen i receptionen en buss, och gestikulerade till oss att gå ombord. I bussen fanns inga säten utan det var små burar med en madrass av något syntetmaterial. Vi var två relativt långa västerlänningar med packning som skulle sitta/ligga i en sådan bur, som var tänkt för en kines. Det var två våningar med burar, och han som låg i buren ovanför rökte kontinuerligt, och fimpade askan ned på oss. Detta var början på en mardrömsfärd.

Det började med att en man klev ombord på bussen och började att bråka med busschauffören. De skrek och  knuffades och slet i varandra. men inte saktade busschauffören ned för det inte. Istället kör han om, och inte bara en bil, nej han kör om en buss som håller på och kör om en lastbil. Vid ett annat tillfälle trängde han sig emellan en bil och en buss som han tyckte körde för långsamt. Sedan kom vi upp bland bergen med stup som inte går att beskriva med ord.

Jag kommer ihåg att jag bara blundade och ville därifrån.
Jag tänkte på mina föräldrar, att de aldrig skulle få veta vad som hände. Ingen skulle hitta oss.
När jag var i den åldern så kändes Kina som en plats på en annan planet, det var sååååå långt bort.

Jag har för mig att bussresan tog ca 20 timmar. När vi innan avresan frågade hur lång tid resan skulle ta fick vi svaret "-Det tar 18 timmar inkl 2 timmars reparation av bussen". Så de visste liksom att bussen skulle pajja på vägen? Det gjorde den. Vi blev bärgade av en lastbil som tog oss till en lada mitt ute i ingenstans. Hela väggen täcktes av en enorm porträttmålning av Mao.

Den egentliga restiden var egentligen runt 10 timmar. 2 timmars reparation och var tredje timme stannade bussen och alla klev av och sjöng karaoke i en timme. Det var små hus utplacerade längs vägen. Vi vågade inte kliva av. Låg ihopkurade i vår bur.

Efter ca 20 timmar stannade bussen och alla var tvungna att kliva av. Och nej, det var INTE Hongkong vi hade kommit till. Vi hade åkte åt ett helt annat håll. Vi hade ingen som helst aning om var vi befann oss.

Efter bara några minuter kände vi oss som djur på zoo. Vi var omringade av lokalinvånarna som var nyfikna och ville titta och känna på oss. Då dök det upp en polis. Han var vår räddning. han kunde inte engelska men han förstod när vi pekade på en karta att vi ville till Hongkong. På något sätt kunde vi kommunicera och vi förstod att det skulle gå en buss dit om några timmar. Han gick och hämtade mat till oss. Och en tvål. Han pekade på en skreva i ett intillliggande berg där vi kunde tvätta händer och ansikte iaf. Vi var så smutsiga.
Tyvärr hade en våg spolat över kameran när vi åkte båten i början av trippen så inga bilder finns på detta.

Timmarna gick och sedan kom bussen som vi skulle åka med. Vi var inte säkra på var vi skulle hamna men vi hade inget annat val än att chansa och åka med. Polisen pratade med busschauffören som nickade och tittade bort på oss. De bar in våra väskor, vi fick absolut inte bära dem. Våra väskor fick egna säten. Polisen betalade våra bussbiljetter.  Efter ett tag började det bli trångt på bussen och vi skulle ta bort vår packning så att platsera blev tillgängliga. Då tvärnitade busschauffören. Han kom bort till oss med bestämda steg och lade tillbaks våra ryggsäckar. De skulle ligga på sätet! Jag tyckte det var jättejobbigt. Folk stod ju upp, men vi vågade inte säga emot.

Väl framme vid gränsen var det lång kö. Vi visste inte var vi skulle gå. Busschauffören tog tag i oss, ledde oss förbi hela kön och pratade med gränsvakten. Sedan var vi inne i Hongkong.  Det var som att kliva in i en annan värld. Helt plötsligt kunde folk engelska, man kunde köpa mat, gå på toaletten. Men vad folk tittade på oss! Vi såg ju ut som kriget. Håret, kläderna, ansiktet...allt var skitigt.

Att få kliva in på hotellrummet kändes som en dröm. Att få duscha och klä på sig rena kläder! Vi somnade tidigt den kvällen för vi hade inte sovit på nästan två dygn.

Mitt i natten sparkades dörren upp och lamporna tändes. Jag tittade upp och rummet var fyllt av poliser. En av dem höll en k-pist mot mitt huvud. Trevligt uppvaknande! I nästan samma ögonblick som jag såg dem, så upptäckte de att de var fel personer som låg i sängen så de bad om ursäkt och gick därifrån. I vanliga fall hade jag nog haft svårt att somna om tror jag, men det hade jag inte då.


4. Jag älskar katter. Vi har två katter nu. Klars och Tarzan. När jag var liten hade vi en katt som hette Nicolina. Hon var fisförnäm och inte alls omtyckt av mina vänner. Allt skulle vara var på hennes villkor. Hon kunde bli svartsjuk när jag tex fyllde år och fick mycket uppmärksamhhet. Klappade man henne fel fick hon utbrott.  Men vi i familjen älskade henne, för trots hennes humör så var hon en underbar och persollig katt.  Jag lärde henne att göra konster, så när jag sade "släng" så slängde sig ned på sidan. Ibland försökte hon fuska, och lade sig bara ned lite halvt.

5. Jag har inte varit överdrivet barnkär tidigare, men sedan min bror och jag själv fick barn så har jag verkligen blivit det! Jag tycker om att komma lite tidigare till dagis de få gånger som jag hämtar (jag lämnar oftast) och stå och smygtitta på G när han leker. :-D

6. Jag har alltid beanaisesås på pizzan.

7. Är född i Uppsala, uppvuxen i Knivsta. Jag bodde i Uppsala igen som student och efter det blev det Göteborg. Nu bor jag strax söder om Göteborg, ute på landet. Även min barndomsvän (som  mamma kallar för min lillasyster) och föräldrar bor i närheten. De sistnämnade flyttade till Göteborg förra lördagen.

8. Jag började virka under min graviditet, då jag mådde fruktansvärt illa. Kunde inte kolla på tv eller dator för då blev det ännu sämre. Blev liksom åksjuk. Så jag virkade saker till den kommande bebisen vilket var väldigt mysigt. Mitt virkintresse bara ökar och ökar.....


Jag skickar vidare till Greitzan och Kinoko, bloggar som jag ofta läser och vill veta lite mer om!